Love, sex, next

En förfrågan om förlossningen kom! Så here we go!
Den 5/12 gick jag omkring i lägenheten, redan när jag vaknade på morgonen hade jag känslan av att något var på gång, hade inga värkar eller så, men en känsla bara.
Var påväg till toan och känner världens Prutt som trycker på, tänker what the hell, är ju ensam! Så släpper värsta brakaren och då rinner det till efter benen. Första tanken är helvete, sket jag på mig?.. Men inser sedan att det är vattnet som rinner längst benet. Ringer mamma Och hon säger åt mig ringa till förlossningen. Sagt och gjort. Dom ber mig lägga en tygbit i trosan, för har det kommit vatten kommer det komma mer. Går på stan med Frida och Björn, kan inte låta bli att berätta för dom. Senare på kvällen åker jag upp på förlossningen. Hon luktar på denna trasa och tycker inte det luktar fostervatten. No shit?! Luktar väl fitta förmodligen.,, jag insisterar på att det är vattnet som gått så dom gör en undersökning och mycket riktigt, vattnet har gått! Yeeeees tänker jag, då är det ju på g iallafall! Dom ber mig ringa förlossningen imorgonbitti så får jag komma in och dom sätter igång mig.

6/12- just efter 07 ringer jag förlossningen. Dom har fullt upp och ber mig återkomma kring 10. Ringer 10 och dom ber mig komma upp för en kontroll, men att dom kommer sätta igång mig imorgon istället. Skit och Piss tänker jag, men inte mycket att göra åt. Går på stan med mamma som hade tagit bussen hem från Stockholm.m, äter mat och pratar om förlossningen och hur jag vill att det ska va. Vi går sedan upp till förlossningen, dom undersöker mig och inte mycket öppen. Typ 1 cm.. Dom säger sedan att dom ska prata med en doktor hur dom ska göra. Några minuter senare kommer dom in och säger att jag ska läggas in så ska dom sätta igång mig idag. Jahaa, kung! Tänker jag. Läggs in och dom visar hur dom tänkt sätta igång mig. Som en liten ballong man för upp, blåser upp och sedan drar ut bit för bit, 3 cm öppen är man sedan när den kommer ut och därefter ska det då gå igång av sig själv. Mamma far och hämtar väskan.
Sen händer... Ingenting! Bara ligger sär i några timmar. Sedan kommer en doktor in och förklarar att hon nu kliver av sitt pass, att dom har jätte mycket att göra men att dom eventuellt ska sätta igång mig senare ändå. Sedan börjar mina egna värkar komma igång och dom börjar bli mer regelbundna och närmare varann. Sedan kommer sen sköterska in och förklarar att dom inte kommer kunna sätta igång mig och det dom vill göra är att ge mig sömnpiller och avsluta mina värkar i några timmar och att dom sedan sätter igång mig direkt på morgonen efter och att jag då alltså sover över på förlossningen. Djupt skeptisk var jag till att avsluta värkarna. Men eftersom jag fortfarande bara var vaken 1 cm insåg jag att det bog kan va skönt att få sova några timmar och spara krafterna tills imorgon.
Jag var jävligt less, ja vi sätter igång sig, nej det gör vi inte, JO det gör vi, Nopp, vi kan inte. Men jag visste att dom kan inte skjuta på det mer än 48 h. Får en spruta i benet, det gjorde ont, yupp!

7/12 - vaknar dagen efter, äter frukost, ringer mamma osv. Kl 10 sätter dom inn dropp som då ska dra igång värkarna. Det kändes rätt overkligt, att nu var det faktiskt på gång! Värkarna satte igång, efter ett tag tar jag lustgasen. Jag ägde på att ta värkarna! Visste precis när det var på väg, började andas in lustgasen då, och slutade när värken var på topp, precis som man ska. Det funkade bra, tills en viss gräns, sen gav den inte mycket effekt längre, eller det kändes inte så man kan tänka mig att utan den hade jag nog tuppat av! Jag hade bestämt mig för lustgas och ryggmärgsbedövning och någonstans kände jag att jag inte ville ha ryggmärgsbedövning för tidigt, då har kag inget att se fram emot. Dom kommer in och kollar 4 cm öppen, ARE U FUCKING KIDDING ME?!.. Dom ökar på droppet och vi bestämmer att om 30 minuter så sätter vi in ryggmärgsbedövning, i väntade dom 30 värsta minuterna i mitt liv tror jag. Värkarna var superkraftiga, långa och det var Max 2 minuter mellan varje. Jag grät hysteriskt i slutet, jag var helt slut och hann aldrig återhämta mig. När dom kommer in säger mamma direkt : bedövning, nu! Det var ungefär det jag minns i några minuter framöver. Folk kommer in i rummet, presenterar sig. Vill skrika håll käften, tror ni jag bryr mig?! Men jag mumlar hej ungefär. Det tog en jävla tid innan hon fick in bedövningen. Om det gjorde in att sätta in? Ingen aning, förmodligen! Men smärta fanns inte riktigt längre. Sen tog bedövningen snabbt och jag blev helt plötsligt mig själv igen. Jag såg att en värk kom på monitorn, kändes som en menskramp typ. Åt lite mat, läste en tidning, tog en liten powernap. Sen satt jag och studsade på en boll ett tag. Mamma och jag började gå i korridoren. Efter ett tag kommer värkarna igång igen. Sen gick det fort. Klockan var 21:10 när dom sa : nu kan du få börja krysta. Sagt och gjort. Första krystarna var otroligt skönt! Att äntligen få hjälpa till och inte andas igenom dom!
Det gör jävligt ont att föda barn, Yupp! Provade stå på olika sätt men sen börjar huvudet komma ut mer och mer, det känns.. Sen säger barnmorskan. Nu elin nästa gång du krystar kommer jag be dig sluta, då måste du andas igenom resten av det. Sagt och gjort. Var förmodligen det jobbigaste att göra.. Skriker åt mamma någon gång att hon är dum i huvudet som gjort detta 4 gånger, jag säger att jag vill gå hem, att jag inte orkar mer. Men sen tittar mamma på mig och säger : nu Elin, nu. Jag nickar. Och med den krystningen kom hon ut. Jag tittar på mamma och säger : visst är det en tjej?! Ja det är det svara hon, sen säger jag : visst är hon lik ....... ( Ebbas pappa ). Mamma säger : ja verkligen! Hon var otroligt lik honom när hon kom ut. Hon ligger på bröstet, skriker ett tag, dom kollar om hon gjort illa sig under utskedet men inte det! Hon lugnar ner sig och tittar runt i rummet. Jag var så trött och slut att jag knappt var där i stunden. Det kändes hemskt, men så kändes det. Mamma är tvungen att åka hem så lämnar Ebba en stund till sköterskorna och jag duschade.
Dom fick sy två stygn, dom var tvungen att klippa lite. Utöver det så gick det faktiskt riktigt bra. Såhär i efterhand är jag riktigt nöjd! Ebba är en av 3% som föddes på beräknat datum! Hon vägde 3945 och var 51 cm lång, föddes kl 22!