Efter många och långa samtal med Camilla om just detta med hjärtat och vad vi prioriterar i livet, vad vi lärt oss av våra misstag, tänkte jag nu skriva ett inlägg om detta. Mest troligt kommer jag prata på och ni kommer fatta nada, men så får det faktiskt vara ibland.
Så here it goes. Vi båda, jag och Camilla, precis som många andra har fått våra hjärtan brutna i tu inte en, inte två utan snarare typ vad som känns 1000 gånger, minst. Man lappar ihop hjärtat, det brister igen, klistrar ihop det, sen hoppar någon på det, sen pusslar man ihop det, igen. Men efter ett antal gånger av all detta pysslade, klistrande, tejpande och nergrävande, så orkar man nästan inte längre och för varje gång tar det längre tid att gräva sig upp till ytan igen. Det man däremot alltid måste försöka komma ihåg är att av varje tillfälle lär man sig något nytt. Men man blir även väldigt beskyddande av sitt hjärta, ibland kan jag känna att jag kanske skyddar det för mycket, har kanske byggt upp lite för höga murar och är väldigt rädd för att släppa någon nära. Släpper jag någon lite närmare så håller jag alltid ett visst avstånd ändå, det känns som att jag har väldigt svårt att släppa in någon helt för jag är väldigt övertygad om att jag bara kommer bli sårad i slutändan. Detta gäller framförallt killar för det är oftast dom som sårat mig mest. Kan ha att göra med att jag inte så lätt släpper tjejer nära mig eftersom jag inte litar på dom (oss ) i allmänhet, gillar inte stora grupper med tjejer. Vänner jag har är antingen gamla vänner, eller dom mer ny funna precis som mig, lite pojkflicka, väldigt rakt på sak, inge snack runt om utan bara rakt på. Ofta rätt grov i munnen, kortfattat inte så himla kvinnliga av sig. Har så länge sedan jag kan minnas umgås mest med killar, mest pga att jag inte gillar hur de flesta tjejer beter sig men även för att jag inte varit så flickig av mig utan mer gillat att leka dom tuffa lekarna och inga jävla barbie dockor, det håller inte i min värld.
Kanske är det just därför jag alltid faller tillbaka i samma spår rätt ofta, framförallt pojkvän fronten.
Jag måste kanske försöka riva ner mina murar lite grann, vara lite mer öppen sinnad mot vissa människor.
Men jag tror att man efter ett tag lär sig rätt fort vilka man kan lita på och inte, även det har man lärt sig från sitt brustna hjärta ett antal gånger. Tror i ärlighetens namn att det endast är en person som jag gett hela mitt hjärta till, även om jag kanske velat tro att gjort det två gånger så tror jag bara det var på riktigt första gången. Till honom faller jag alltid tillbaka till, faller alltid tillbaka till tryggheten av någon som vet exakt vem jag, Elin , Frida, Helena, Meier är till 110 %. Vad jag menar när jag uttrycker mig på ett visst sätt, vad mina olika leenden visar på, när jag skrattar på riktigt eller mer gör det bara för att, någon som vet mina personligheter och hur han ska hantera dom och få mig att inse att jag har just den personligheten idag. Samma sak känner jag gentemot honom, jag kan hans leenden, jag vet att han är rakt på sak, att han menar det han säger och håller det han lovar. Jag vet ibland mer vad han vill än vad han själv gör och detsamma gäller mig från hans sida. Vi blir aldrig klar med varann, 5 1/2 år har nu passerat sedan jag träffade honom i en uppförsbacke i juli och hur vi sedan blev tillsammans 11/8-06.
Jag tror det, att man måste bli klar med någon, känna att det inte finns något kvar att bygga på. Men den känslan har jag aldrig fått med honom. Mim älskade mor är övertygad om att det är han och jag som kommer få barnen och gifta oss. Kan inte låta bli att tro att hon kanske har haft rätt alla dessa år. Men vad vet jag, det återstår att se.
Nå, har jag förlorat er nu? Pratade jag på lika mycket som jag sa i början?
Nu har jag iallafall inget mer att säga. Förutom kanske just det ; ta hand om erat hjärta, det är det du har att förlita dig på i svåra situationer. Men precis som jag, fundera på om ni kanske byggt på för stora eller kanske till och med för små murar runt hjärtat. Det är ett jobbigt ämne att tänka på ibland, men tror det är rätt nyttigt faktiskt.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar