Samhället säger att vi blir friska om vi går ner i vikt. Vi säger att vi känner oss friska och mår bra oberoende av storlek. Grundläggande är att slippa stressen att vi måste gå ner till varje pris- Forskningen visar, tvärtemot traditionella antaganden, att om man börjar med en god hälsa så kanske en bieffekt blir en mindre storlek. Men när vikt minskning är huvudsyftet kan effekten istället bli sämre hälsa.
Därefter går det inte att finna så mycket mer om detta riksförbund, men sådan tur är så finns ju google.. Hittade här en hemsida vid namn mediahuset, här börjar det bli intressant. Hittar inte när artikeln är skriven tyvärr men utgår från detta i nuläget. Överviktigast riksförbund startades för 18 år sedan i Stockholm och har, när artikeln är skriven, ca 340 medlemmar.ÖR jobbar ständigt genom att med olika medel bearbeta opinionen via makthavare, sjukvårds personal och framför allt media för att på så sätt kunna förbättra vården för överviktiga.Förbundet har arrangerat en informationskampanj om övervikt. Den har riktat sig till speciellt barn och ungdomar, lärare och vårdpersonal. Förbundet har även anordnat ätstörnings konferenser som riktat sig till både över- och underviktiga. Det fungerar som stöd och hjälp i frågor som ex vart man kan köpa tillräckligt stora kläder.
Först och främst vill jag säga att jag blir rätt fundersam när jag läser denna artikel och noterar att jag ofta rynkar på pannan när jag läser det som står.
Lars Åhman är ordförande i förbundet och denna artikel är om och enligt honom och hans åsikter. Han anser att det enda som hjälper mot denna fetma är mindre mat, mer motion och framförallt psykologiskt stöd. Sen pratar han om att fetma är en sjukdom som överviktiga människor lider av och att den inte är självförvållad eller skam fylld utan att dom, precis som en person som har anorexi, har en ätstörning. Han anser även att samhället tycker synd om en person med anorexi och att man förväntar sig att överviktiga människor som lider av fetma får skylla sig själv när problematiken i själva verket är densamma.
| Lars Åhman säger även att han bantat så länge han kan minnas, att han vuxit upp med föräldrar som försökt få han att äta mindre men effekten har istället blivit att han hamnade i facket som fet och fel som har uttrycker det. Att han helt enkelt inte dög som han var. Lars har idag diabetes, förlorat sitt busskörkort och får alltså inte utöva sitt yrke som busschaufför längre. Han kan även ha hjärtproblem. Hösten som artikelns skrivs skulle Lars ha isotopröntgas på Huddinge sjukhus, men röntgenapparaten klarade inte av personer som väger över 120 kg. Så han fick alltså åka hem igen. Han säger att det lär vara överviktiga som har mest problem med hjärtat och då att inte röntgenapparaten inte fungerar på personer över 120 kg inte är okej och att det i princip är som att säga till patienten att gå hem och dö Han avslutar artikeln med att säga - Jag tror inte att man kommer att behandla fetma de närmaste 5-10 åren, det är ännu inte betraktat som en sjukman och det måste man. Denna insikt måste in på alla nivåer : Fetma är inte ett självförvållat missbruk! |
Så, efter att ha läst detta far många tankar genom mitt huvud.
För det första så får jag känslan, både utifrån vad jag läst och hört av dessa personer inom överviktigast riksförbund så känns det väldigt mycket som att dom tycker att man ska mer eller mindre uppmuntra barn och ungdomar att övervikt är okej. Även om det inte låter så i denna artikel, här har dom uttryckt sig rätt ordval men läser man mellan raderna så kan man förstå att det ligger där under ändå. Det dom däremot säger i tv, så känns det som att det är samhällets fel alltihop och att samhället kollar på dom snett.
Kan börjar med att säga, jag förstår dom till en viss del.- när det kommer till hur media hela trycker oss med information om hur man ska se ut, hur man snabbast går ner i vikt, bästa motionstips, hur man ska ta mest smickrande bilder på sig själv för att gömma dom där extra kilona från kameran. Ja, i dagens samhälle ska man vara smal och vältränad. Jag anser också att Lars har rätt i att man förutom mindre mat och mer motion kanske bör prata med en psykolog och se vart ditt matmissbruk har grundat sig. Men ungefär där slutar jag håla med.
Det känns som dom ofta kör med lite dubbelmoral, först säger dom att dom ska hålla i föredrag för unga om vart man t.ex. kan hitta större kläder och sedan pratar om att man ska hjälpa dom att gå ner i vikt, make up your mind, please. Sedan detta med att samhället tycker mer synd om en person med anorexi, ja fast, nej! Jag ser minst lika mycket "ner" på någon med anorexi som på en överviktig person. Köper en extremt smal person en hälsotallrik så slår tanken mig ; är du säker att du inte ska ha en typ fet pasta med massor med grädde och ost istället? Kommer istället en överviktig person och beställer ett super skrov med plus plus plus meny med extra stor ostdipp gånger tre, ja då tänker jag att personen i fråga kanske ska överväga att ta en sallad eller iallafall ett GI mål kanske? Sedan kommer alltid detta om sjukvården in, att sakerna inte håller för visst många kilon. Men det säger väl sig själv? Det är rätt dyrt med denna sjukvårds utrustning, ska vi dessutom anpassa till dom som är så pass överviktiga, kommer det bli väldigt dyrt! Sen är det klart att samhället har en rätt trång syn på detta med övervikt, men det är ju inte helt utan grund heller. Men vi säger såhär, du väger 150 kg, du kommer inte in i den där apparaten, då kanske du ska överväga att försöka gå ner några kilon? Sen kommer du mest troligt inte ha problem med hjärtat längre.
Dessutom kan jag känna, när du inte kan behålla ditt jobb längre, för att du är för överviktig ( antar att det är därför ), och du har dessutom diabetes, mest troligt problem med hjärtat, mest troligt dålig kondition också. Är det då inte dags att ta tag i det? Nej, jag säger inte att det kommer bli lätt. Nej jag säger inte heller att det kommer ta en dag eller två. Det kommer ta ett bra tag, det kommer vara sjukt jobbigt, du kommer falla tillbaka i gamla banor för att sedan gräva dig ur dom. Men sök upp en dietist, en psykolog och påbörja sedan denna förvandling. Är man nöjd med sin kropp som kurvig, ja okej, det köper jag. Det är ditt val, du gör precis som du vill och tycker du dig må bra trots dessa extra kilon, så okej. Men kom då inte och klaga på att samhället ser ner på dig, att det görs för små maskiner på sjukhuset, att det i princip är samhällets fel att du ser ut som du gör idag. Kom inte heller och säg att det är okej att uppmuntra barn och ungdomar till att det är okej att vara överviktig. Det vi istället ska ta vara på att uppmärksamma att barn som har gener för att bli överviktig kanske kommer behöva kämpa betydligt mer för sin vikt och sin kropp än vad en person med "bra" gener har och hur då barnet och föräldrarna ska hantera det hela. Kanske bör även skolor utveckla sina kunskaper angående fetma och barn med anlag för det, hur man kan göra lektioner mer aktiva, hålla lektioner om just fetma i dagens samhälle och hur framtiden ser ut om det fortsätter som det gör osv. Men det är inte det intrycket jag fått av ÖR. Det är väl bättre att vi lägger pengar på hjälp för överviktiga för att gå ner i vikt, eller iallafall komma i bättre form, istället för att köpa större maskiner till sjukhus och i princip säga ; Ja men ät hur mycket du vill, lägg på dig hur mycket du känner för. Det är lungt, vi anpassar samhället efter överviktiga. Ska vi göra som i USA på mcdonalds där och göra stolarna större? Nja, det köper jag inte. Ser hellre att mina skattepengar går till att göra folk friska på så sett att man får hjälp med vikten vare sig man är över eller underviktig istället för att köpa in större maskiner.
Vill avsluta med att säga att för vissa har anlagen för att bli överviktiga, men att säga att det inte alls är självförvållat är bull shit.
Jisses, detta inlägg blev betydligt längre än vad jag planerat. Kanske är det lite väl hårt, men har bara skrivit utifrån vad jag läst, hört och hur jag resonerar.
Hör gärna era kommentarer om det hela.
Puss
